Det var en sorgligt grå morgon. Kaffekoppen till höger lämnade ett stilla moln av ånga. Himlen var låg över trädtopparna. Att skriva den här morgonen kändes som att vandra i midjehögt vatten. Segt och orörligt.

Texten flyter sällan som man vill. Men somliga dagar rör sig inget. Gläntan i skogen är vacker men det är ingen där. Vinden är stilla och inte ett löv skapar något. Det är tomt och ingen är hemma.

Gårdagens kväll hade inte heller gett något mer än en huvudvärk som naturligtvis som vanligt inte kommer att avta förrän halva dagen har gått. Vinet hade övergått till konjak och cigarrer. Konversationen hade blivit mer fientlig tills den till slut blev likgiltig och osammanhängande. Inget viktigt blev sagt och huvudvärken kunde lika väl bero på det osagda som spriten.

I vilket fall som helst var det inte den bästa av morgnar. Inget blev skrivet och blicken vandrade till fönstret och det tråkiga vädret utanför.