Den här texten skrev jag på konstskolan. Projektet var att göra en skulptur modell. Jag tänkte mig ett gigantiskt hästhuvud 25 meter högt. Jag gjorde en 30 cm modell och en 1.20 meters modell men tyckte det behövdes mer av en illustration. Det blev den här texten som jag fortfarande tycker om.

The story

Sprutans kalla plasthölje brände på hennes stelfrusna fingrar. Kylan trängde ner genom den gigantiska stålstrukturen som höjde sig långt ovanför henne. Tonnvis med bearbetad metall som vindlade högt däruppe, bland de vita nålsticken av stjärnor. Tyngden av tusen bultar och slipade svetsfogar, fick hennes kropp att darra i den svinkalla natten.

Hon bet ihop käkarna hårt när hon koncentrerade sig på att hålla den lilla lågan stilla under skeden med de vita kristallerna. I det matta Ijuset kunde hon se Vera-Två helt nära, med slutna ögon och svetten lackande på pannan.   Hon släckte snabbt tändaren när en bil sakta rullade förbi. Strålkastarna gav liv när ljus och skugga jagade omkring i den ofantliga besten.

Hennes hand var stadig när nålen letade sig in i hennes kropp. Smärtan spände hennes ryggmuskler och hon stirrade upp i natten medan hennes blod pulserade in i plasten. Och medan hon tryckte i sig vätskan kunde hon se att den nedre delen av stålskulpturen bildade en brunn, där hon befann sig längst ner på botten.

Sedan, när hon sjönk ihop på marken och hennes nervsystem sakta kollapsade för drogen. Viskade hon till det svarta, där ovanför henne.  

– Finns det något hopp för oss?  

Medan värmen spreds inom henne kunde hon höra hur vinden lekte, ekande mellan stålsegmenten. Kanande ner genom mörkret. Det svarta odjuret hade gett henne sitt svar och strax innan hon slöt sina ögon kunde hon höra ett stilla.  

– Nej.