När jag hade bakat i dag funderade jag på vilken lycka det är att ta ut mina bröd ur ugnen och hela köket fylls av en härlig doft av nybakat.
Jag blir dock ledsen när jag inser hur många människor som kämpar med sitt bröd runt om i världen. Vi är inte lika lyckliga och skillnaderna är stora mellan de som är utsatta för klimatet, krig och förföljelse och mig i mitt kök med mitt bröd.
Vi delade ut 51 miljarder 2019. Och tydligen räcker det ingenstans. Behoven är stora och mycket går säkert bort i korruption. I konfliktzoner är läget förvirrat och pengarna svåra att följa.
Senast sägs det att den afganska presidenten flydde med en helikopter full med dollar. Han känade dom med stor säkerhet inte genom att baka bröd till sitt folk.
Nu hör jag röster om att man inte skall ge pengar till Afganistan och talibanerna. Men kan man sluta ge från vårt överflöd till humanitär hjälp fast det med säkerhet kommer att vara så att en del kommer att hamna i taliban rörelsen eller hos enskilda krigsherrar? Jag tror att man måste.
När människor är fattigare än fattigast så finns det nästan ingen väg att gå utan att bli radikaliserad. Arg, bitter och kanske våldsbenägna kommer dom utan hopp strömma mot våra gränser och världen kommer aldrig bli en bättre plats.
Har man inte i sitt hjärta att hjälpa så kan man fundera på om inte det både förbättrar vår säkerhet och vår ekonomi att hjälpa andra som har det svårt.
Det är mycket man funderar på när man bakar bröd.
