Jag brukar undvika att gå ditt för det känns alltid som jag försummar den traditionella konsten till förmån för alla datorer och nät och stuff.

Det finns en rörelse i mitt undermedvetna mot måleriet igen. Men jag kämpar emot allt vad jag kan egentligen. Måla är bara oändligt tråkigt, träigt industri jobb. Jag vill inte vara där, vill slippa vad det gör med mig.

Men kan inte släppa tanken på att det är dags igen. Tankarna från utställningen i Lund finns kvar. Jag var deprimerad och utställningen var deprimerande. Tyvärr så är den bildvärld man lever med inte flyttbar. Inte om man skall vara ärlig.

Det är väl dags att gå ut i ateljén igen. Det är dessutom djävligt kallt. Men såg filmen om Pollock och jag är ju inte ensam om att frysa med färg. Fördelen är att skiten inte torkar så man kan göra förändringar i en evighet.

Jag har en hel hög med tomma dukar. Tomma. Att fylla saker är inte lätt, kanske…