I den lilla hamnen fanns intet. Läckande båtar och urdruckna människor. En stark doft av tång, tjära och nubbe. Hamnen hade undgått semester turismens upprustning och flashiga båtar. Tiden stod stilla här och inte mycket hade hänt de senaste trettio åren. Fiskehudderna lutade sig mot varandra för att klara att stå upprätta i ett allt mer accelererande förfall och den en gång vackra stenlagda kajen var nu ifylld med okänslig betong där bara stenläggningen syntes här och där. En rostig ställning som en gång varit en maskin för att sjösätta båtar tornade rostig och förvriden upp sig över hamnen som ett monument över en en gång aktiv och framgångsrik tid. Det hade uppenbart en gång funnits ett aktivt fiske men nu låg trasiga garn i högar med smutsiga bojar inklämda som död fisk ibland trasslet. Två äldre män sitter på en bänk i tystnad. Deras blickar ser ut över hamnen från ögon som ligger långt in i ansikten som sett mycket vind, vatten och starka drycker. Dom sitter stilla med kroppar som värker. Inte mycket händer när tiden har stannat.

Försöker sakta komma tillbaks till texten igen.

Håkan Wennmark är faktiskt inte polis. Det verkade som det var omöjligt eftersom jag inte vet ett skit om polisarbete. Han är däremot pensionär. Det vet jag lite om.

Min polis heter Sussan Larsson. Hon är lång och blond. Hon bor med Kalindi. Jag har inte kommit längre.

Håkan har en katt som heter Måns gubben, en dotter och en fd fru som nu är gift med en tråkig domare. Ett barnbarn som heter Margit. Det verkar som personerna nu cirklar runt i mitt liv.

Jag har en hel del personer till men inte egentligen en historia.

Fortsättning följer.

När de bästa digitala konstnärerna får utrymme att skapa något spännande är det som att gå omkring i en film. Stämningen, ljuset och ljudet skapar nya världar som aldrig har funnits förut. Det är fullt med spännande detaljer.

Kopplingar till andra ställen på nätet. En helhet som man sällan ser i några konstverk.

Och plötsligt går någon annan omkring i min film. Ljuset förändras och det börjar bli morgon. Stannar jag här kommer snart solen att gå upp. Det är mer än jag kan göra på bio.

Jag skulle kunna ta hundratals bilder här. Nu när ljuset förändras. Det är svårt att tro att någon har skapat den här platsen, männskohand. Att den inte bara har vuxit fram som platser gör i vår värld. Ja känner att jag trivs här. Vill stanna och sitta vid vattnet. Mer än jag tydligen, jag ser att åtta andra resänerer har fastnat på den här mörka platsen.

Jag sätter mig vid vattnet och väntar. Jag tror inget kommer att hända men jag stannar ändå.

Second life: Virginia Alone by Bryn Oh

Jag vaknade i morse med aska i munnen och ett hysteriskt hårdrocks band bultande i mitt huvud. Usch en sådan där dag som man bara vill somna om till. Men vid sidan om mig satt min lilla kissekatt pigg och mycket sugen på något gott. Jag släpade mig upp alltså.

Nej jag har inte svininfluensa jag satt uppe och drack rent för mycket vin och allt annat känns det som.

Lyssnade på gamla raspiga LP skivor från mitten av sjuttio talet. Och drömde mig tillbaks till de dagar när hela livet låg framför mig och det fanns oändliga möjligheter.

I alla fall bestämde jag mig för att trädgårds arbete var ett lämpligt sätt att fördriva dagen. Frisk luft skulle säkert göra saker och ting bättre.

Jag går in i min ateljé för att hämta ett par handskar och när jag skall ta av mig mina örhängen tappar jag så klart en av snurrebussarna, de heter faktiskt så. Den där lilla grejen som sitter på baksidan av örat och håller fast örhänget. Nu består ateljé golvet av ganska så rå betong så små saker som hamnar där brukar vara borta för evigt.

Efter att ha krälat omkring en kvart, ger jag upp. Den är borta.

Jag staplar ut till min lila traktor/klippare och kopplar på mitt lilla släp. Jag är redo att delta i det helande arbetet.

Efter en liten stund börjar traktorn uppföra sig konstigt den klarar inte att ta sig upp för en backe högre än en mullvadshög. Jag försöker hjälpa till och putta på och illamåendet slår som höga vågor över mig.

Ja jag vet, det ofrånkomliga har nu hänt jag måste reparera maskinen ett arbete jag med glatt hjärta har skjutit upp länge. Dags att ringa runt för att hitta någon som har alla delar jag behöver och jag hittar en firma några mil bort men nu är det naturligtvis lunch och jag får vänta.

Äter soppa.

Mannen i affären ser lite lätt nedlåtande och halvt förskrämt på mig när jag försöker skoja till det. “Då är det bara köra hem och skruva nu då.” Jag ser på honom att han inte tror på mig. Jag är faktiskt ganska bra på att laga saker även om jag i och för sig hatar att skruva på grejor.

Det tar två timmar att laga traktorn. Jag mår illa.

Sen är det dags för klippning och allt fungerar bra tills jag är halvvägs igenom. Då kommer regnet. Där sitter jag på min gräsmatta blöt och illamående och undrar om inte min första reaktion i morse var riktig. Jag borde ha stannat i sängen.

Fast nu sitter jag här på terrassen med en kopp kaffe. Traktorn är lagad, Jag hittade snurrebussen så småningom och gräsmattan ser ovanligt bra ut. Och katten har stortvätt av en tass vid sidan om mig.

Hmmm, kanske ett glas vin. Kanske Tomas Ledin “På vingar av stål”. Det blev en bra dag trots allt.