Digitalt konstliv

Anna Lorentzson art and design

Slutet

Slutet

Tystnaden var total. En tystnad betald med krut, blod och sönderslitet kött. Inga fåglar hördes eller skrik från plågade män som det var så gott om bara för några timmar sedan. Inga smällar. Inga kommandon. Bara tystnad.

 

Jag kunde höra ett dovt dunkande från mitt hjärta som stilla pumpade ut mitt blod i den fruktsamma mörka myllan. Den sög i sig mitt liv lika snabbt som den sög i sig regnet som kom för några dagar sedan. Då trodde jag mitt liv skulle vara länge. Jag skulle klara mig på något sätt ur helvetet för unga män. Nu förstod jag hur fel jag hade haft medan kylan trängde upp i min kropp från den jordiga dödsbädden.

 

Precis vid sidan om mig ligger en ung man som jag inte har ett namn eller ansikte på. Det har inte han heller längre. Någonting har lyckats bränna bort det mesta av det utom käken som ju egentligen inte borde sitta kvar. Jag undrar om han också trodde han skulle klara sig?. Till och med när han hoppade upp ur sitt hål för att springa och skrika mot en motståndare så mycket starkare än vad någon berättat för honom. Trodde han fortfarande på livet när något brände upp hans ansikte?. Gick det snabbt eller hade han tid att tänka? Som jag.

 

Jag har inte ont men jag orkar inte tänka på dem där hemma. Då känner jag smärtan av att lämna. Att aldrig ses igen. Av någon anledning blir jag mest ledsen när jag tänker på min hund. Aldrig mer en viftande svans när jag går upp för vägen. Kommer gud straffa mig för att jag älskar min hund mer än dom som skall vara mig så kära. Kan jag bli straffad när jag redan har genomlevt det här. Kanske detta är nåd, att inte känna smärta.

 

Mina tårar rinner ner för mina kinder och blandar sig med mitt blod. Jag tror dom är saltare än regnet. Men dom känns ärliga. Ärlig i döden, kanske inte i livet. Tror inte jag har varit en ond människa. Min ålder gör att jag aldrig riktigt haft tid att göra några stora fel men kanske. Jag lämnade min fästmö för krig. Jag trodde jag gjorde rätt. Men nu måste hennes liv ta en annan bana medan mitt stannar här. Jag försöker se hennes ansikte men jag kan inte. Det skjuts undan av en lång skär tunga och en viftande svans. Det börjar bli kallt. Jag önskar han var här. Hans värmande päls hade jag behövt nu. Hans sällskap och tröst.

 

Mörkret kommer och det enda jag kan se är en viftande svans. Jag kan inte låta bli att le. Vilket sätt att lämna det här livet.

Breadcrumbs